Sitter här och lyssnar på fy fan, sparvöga o lite andra sånna låtar. Låter det vara en sån dag. En deppig dag. En dag där jag har dåligt samvete för allt. Vaknade i morse hade ont i ryggen(inget nytt), gjorde i ordning dem för att gå till fritids och dagis. När det hade gått stod jag i hallen med smärta i bröstet och ont i ryggen så att varje andetag smärtade. Jag gick in i vardagsrummet och ställde mig mitt i vardagsrummet. Vad skulle jag göra? Jag mådde illa av smärta och min kropp skrek efter min säng, jag sneglade mot min säng och fick bara ont i magen. Jag tittade mor soffan sen tittade jag i hörnen och såg dam ligga där. Då slog det dåliga samvetet och skuldkänslorna över mig. Jag vill ju städa, sen tänkte jag på barnen jag ville ha dem hemma. Jag vill så mycket men ibland går det inte, en tår rullade. Sakta började jag ta av mig byxorna men tvekade när jag tänkte på min man och hanns besvikna min när han kommer hem och ser att hemmet är lika skitigt som när han lämnade det i morse. Vad är jag för fru? Vad är jag för mamma? Jag tänker på en sak Min man sa här om dagen, han frågade om det inte fanns florist tjänster jag kunde söka? Det finns det säkert sa jag men det är mycket bärande av tunga saker och städning och det klarar inte min kropp av. Jaha jajja sa han som svar med lite besvikelse i rösten. Jag är så trött på att göra alla besvikna...Detta har fastnat i mitt minne. Min man menade inget illa det vet jag men det får mig att ifrågasätta mig själv, varför kan jag inte, varför måste jag vara sån här varför varför varför. Jag orkar inte vara glad i dag men alla förväntar sig att jag alltid ska vara det.
Efter att stått där med byxorna i handen en stund och tvekat sa jag bara till mig själv, skitsamma och så gick jag och la mig, satte klockkan på en timme framåt för jag ville inte sova bort halva dagen. Hade jag varit lat och skitit i allt hade jag inte satt klockan. Jag vill ju inte behöva sova, men i de lägena när ryggen känns som den gjorde i dag, går jag inte och lägger mig och sover så spyr jag. Det är fakta! Jag vaknade efter en timme när klockan i mobilen ringde. Jag ställde om till en timme till. Jag drömde massa konstigt om att jag var med en psykolog i Vallentuna åkte runt där och upp till ridskolan. Där bröt jag i hop och psykologen började prata om att jag aldrig hade fått sörja förlusten av Vallentuna. Som man kan drömma i bland.
Nästa gång klockan ringde ställde jag inte om den, men jag låg kvar en halvtimme innan jag klarade av att gå upp. Smsade min mamma och frågade om hon kunde ringa mig, kände att jag behövde höra hennes röst. Hon ringde på den andra telefonen så jag fick vackla upp o in i vardagsrummet. Jag mådde så illa att jag trodde jag skulle kräka innan jag tog mig till soffan men jag klarade det och även denna dagen kom jag igång men mörkret ligger kvar men det får som sagt vara en sån där dag. En sån där dag jag tycker allt är jobbigt. Det är jobbigt med alla som pratar om sina jobb, det är jobbigt att inte veta vad jag ska göra med min situation, det är att vilja ha ett jobb och en inkomst så mycket att det gör ont. Det är jobbigt att alltid oroa sig det är jobbigt att känna att min situation gör så att min man har det svårt, det är jobbigt att göra illa dem man tycker om mest, det är jobbigt att vara beroende av så många andra när man vill själv, det är jobbigt att jag inte kan ge mer. Det är jobbigt att tänka på julen och alla julklappar jag inte kan köpa, mycket är jobbigt kan man väl lugnt säga. Men jag är samtidigt glad för dem so har jobb osv och jag är tacksam för alla hjälp och allt stöd jag får av andra. Men det trollar dock inte bort dagar som denna.
Så jag låter det helt enkelt vara en sån dag. Man måste ner för att kunna komma upp.
