Ingen hjärtattack

Det känns som om jag håller på att få en hjärtattack, men det är inte så. Mitt hjärta gör ont för att det är fyllt av skuld och skam. Skam över att stå här igen på tuta a. Hur bryter man ett kretslopp som mitt. Tårarna rinner och jag försöker drömma mig bort till en värld där jag är värd något, där jag har ett jobb och ett liv utanför min familj. Där jag är något mer än bara mamma och en otillräcklig fru. Detta gör jag för att jag ska slipp känslan av att inte vilja vara här alls. Känslan att det vore bättre om jag inte fanns här, för innerst inne vill jag ju vara här. Jag är bara så himla bitter och mentalt uttömd. Jag begär inte mycket allt jag längtar efter är att få ha ett liv utan tårar för att pengarna inte räcker till, ett liv där jag inte är en bromskloss utan istället är gaspedalen. Ett liv som jag är stolt över, för just nu är jag så långt ifrån det( om man bortser från vissa delar)som man kan komma. 

För mycket

Känns som jag ska gå sönder på insidan. Jag vill så mycket men ibland räcker det inte bara att ha viljan. Jag har gått här o tänkt hela helgen. Jag har ont i magen hela tiden för att jag är så stressad över att jag inte hinner med. Jag har svårt att orka koncentrera mig på flera saker samtidigt. Det är svårt att plugga, fixa med familjen och sen ha ont hela tiden uppe på det. Jag tror ingen i min omgivning förstår vilken stress det är för mig med studierna. Det är nog så stressigt för någon som är normal men för någon som både har fibromyalgi, ledgångsreumatism, en förlossningsskada, ångest/panikångest och sen dyslexi uppe på det är det rena kaoset. Vissa dagar är det sån kortslutning och jag har sån panik inombords att jag inte ens klarar av att sätta mig och börja plugga. Då får jag dåligt samvete och skäms men jag kan fortfarande inte förmå mig att göra det. Jag är inte lat utan det känns som om jag  sitter insnöad i en stuga i skogen och kan inte ta mig ut. Jag försöker pressa upp dörren men det går inte. Ibland lyckas jag få upp en lite glipa men det är nätt och jämt att det går att kika ut än mindre ta sig ut. Nu står jag vid ett vägskäl, ska jag fortsätta på min väg eller ska jag ta en annan väg? Kanske leder den mig bort från allt? 

Frågor jag funderar över

Det kom två kvinnor och knackade på min dörr i dag. De sa att de bara ville lämna en broschyr med några viktiga frågor som man kanske undrade över och ville ha svar på. Jag tog emot broschyren, tackade vänligt och stängde dörren. När de gått tittade jag i broschyren frågorna som fanns med där var: vad är meningen med livet? Varför tillåter Gud orättvisor? Vad händer när man dör? Det är frågor som jag definitivt inte undrar över just nu. De ända frågorna som rör sig i mitt huvud är vad ska jag bli när jag blir stor och hur får jag ett jobb, så jag kan få bli stor nån gång. 

Jag skulle nästan vilja säga att jag hatar min kropp

Jag använder nästan aldrig ordet hatar för jag tycker det är ett så starkt ord. Men det är nästan så jag vill använda det nu, för ja vill nästan säga att jag hatar min kropp. Men samtidigt betyder det att jag hatar mig själv eftersom den är en del av mig och jag hatar ju inte mig själv. Men det är jobbigt när kroppen inte följer det som huvudet och själen vill göra och klara av. 

Jag vill ta mig in i vuxenvärlden men hur?

Vissa dagar känner jag mig inte vuxen. Då menar jag arbetslivet och den vuxna känsla det ger. Större delen av mitt vuxna liv har jag studerat men jag har fortfarande blivit något. Jag funderar på hur jag ska komma in i den vuxna världen, hur ska jag kunna få ett jobb? Hur ska jag kunna visa hur mycket potential, angagemang, noggrannhet och lojalitet jag har och kan ge? Jag känner mig som ett barn som lagt mig för natten och jag ligger och lyssnar på alla vuxna som skrattar och pratar om saker jag inte känner till. Jag känner avundsjuka och rädsla. Jag vill inget hellre än att vara med i den vuxna gemenskapen som arbete verkar ge. Men jag är rädd att jag aldrig kommer göra det. Jag är snart 35 år och jag har inte haft ett jobb sen jag var 21 år. Jag vill bara vuxen fullt och helt. 

Jag längtar efter...

Vissa dagar känner jag mig fruktansvärt ensam, inte för att det är tomt på folk i min omgivning. Ensamt inombords. Ensamt för att ingen förstår hur jag känner. Ensamt för att ingen vet vilken kamp jag har med mig själv och min kropp varje dag. Jag längtar efter små saker. Att ligga tätt intill eller sitta och lyssna på min hjärtevän som läser högt bara för mig. Jag längtar efter att sitta och spela spel mig min hjärtevän och kunna skratta tillsammans med honom när han slår mig eller jag honom i Fia med knuff. Jag längtar efter att min hjärtevän vill vara mig nära krypa tätt in till och ta skydd hos mig, så jag kan hålla om honom och ge honom styrka. Jag längtar efter att min hjärtevän ska vakna upp en morgon och vilja vara mig sällskap och bara ligga och småprata om allt och inget, eller säga en kväll att vi struntar i tvn och går och lägger oss och myser och småpratar i stället. Jag längtar efter att min hjärtevän ska, istället för att ge mig en tom och besvärad blick när jag säger att jag är trött och är öm, ta tag i mig och knåda min ömma kropp eller bara ge mig en styrkekram.  Jag längtar efter att min hjärtevän när han varit och handlat kommer hem till mig och har köpt något( inte nödvändigtvis en present) som han vet jag tycker om, något frukost tillbehör eller ett schampoo han vet jag gillar doften av eller ett garn han tycker att jag  ska virka något fint av eller ett klädesplagg han tycker att jag skulle vara fin i. Jag längtar efter att min hjärtevän säger något om allt jag skapar, inte növändigtvis en komplimang utan vad som helst bara jag vet att han ser det jag skapar.  Jag längtar efter att när min hjärtevän drar handen över mitt hår eller min hud ska jag känna att han tycker om det lika mycket som jag och inte gör det för att han tror han måste eller för att göra mig glad. Jag längtar efter att min hjärtevän ska sakna mig lika mycket som jag saknar honom när vi inte är tillsammans. Jag längtar efter att min hjärtevän finns där och backar upp mig när jag går igenom nått svårt istället för att bara sitta i sitt hörn av soffan och lodsas som ingenting utan att allt är bra. Jag önskar att min hjärtevän en gång kunde fråga, finns det nått jag kan göra för dig. Jag längtar efter att inte behöva må dåligt eller ha dåligt samvete när jag vill vara nära min hjärtevän, känna hans närhet, hans lukt, hans hud eller höra hans ord, eller hans skratt, eller känna hans kärlek. Jag vet inte varför jag känner mig så ensam eller saknar så många små saker när han finns där bredvid mig men i bland känns det inte som det är han där bredvid mig utan bara ett tomt skal som ser ut som honom. 

Syns inte finns inte

Jaha då var man osynlig igen. Eller ja rättare sagt den trasiga delen av mig. För enligt vissa läkare så finns det inget fel på en om det inte syns. Det som syns finns inte så då finns inte luft, kärlek och diverse andra saker man inte kan se heller?

Helénes kretslopp

Ett steg fram och två tillbaka. Jag måste bryta den onda cirkeln men det är inte lätt när man inte vet hur?

Energilös

Känns som om jag försöker göra allt för att fylla på min energi men inget hjälper det rinner bara av mig. I huvudet är jag pigg och vill så mycket men kroppen och orken följer inte. 

Portföljen

Jag har alltid drömt om vad jag ska bli när jag blir stor. Jag skulle ha ett jobb där jag kunde bära min portfölj, en sådan svart av läder som min mamma hade liggandes i klädkammaren.  Jag minns när jag och min syster lekte bland min mammas kläder som små, jag fann den ståendes bakom stövlar och kläder.  Jag minns att jag tog upp den och tittade på den, den luktade läder och den såg ut som om den hade varit med om en hel del. När jag blev större fick jag den av min mamma. Inte för att ha till ett jobb utan för att förvara mina teckningar i. Jag minns att jag även då tänkte att jag skulle ha den när jag blev stor och fick ett jobb. Jobb som en kände modedesigner, då skulle jag bära mina skisser i den eller så skulle jag bli en känd författare och bära mina manuskript i den eller så skulle jag bli en välkänd konstnär och fortsätta ha mina finaste teckningar i den, när jag skulle frakta dem till galleriet där jag skulle ha utställning. Jag har fortfarande kvar den fina portföljen som ser ut som om den har vart med om mycket mer än jag. Nu står den i en vrå i mitt vardagsrum, istället för att vara med om ännu fler spännande saker.

En trasig porslinsdocka

Jag yttrar ordet värk eller att jag har ont eller mår dåligt. Då känns det plötsligt som jag gjort nått fel och att jag blir straffad för det. Istället för att få en kram, en varm blick ett ömt ord om att det blir bättre, får jag en känsla av att jag ensam får ta hand om mitt. Jag får en tom blick som inte längre ser mig, och jag får inga ord bara tystnad. Tillsammans är vi starka heter det, men varför känner jag mig då undanföst och ensam? Jag känner mig som en trasig porslinsdocka som inte går att laga, som ingen vill leka med längre och som har blivit satt i ett hörn för att bli bortglömd. En docka för värdefull för att kasta bort men för ful och för trasig att ha på sin hylla.