Inte som jag en gång var

En brinnande orm ringlar sig sakta upp längs ryggraden. 

Den lägger sig och vilar mellan skulderbladen. 

Jag tror den tänker ha sin vinterboning i min kropp.

Men att jag har fel och att den ringlar bort, det är mitt hopp.

Har jag otur dock, stannar den hela året och kanske fler därtill.

Tänk om saker i livet var lätta och allt blev som man vill.

Kanske blir man inte lyckligare av det.

Kanske är det spänningen med livet att man inte vet.

Det ända jag vet är att jag inte svaren har, 

och att jag inte längre är den jag en gång var.