Hur länge orkar man

Bitterhet äter upp en inifrån Det tar på krafterna, precis som det tar på krafterna att man inte vet hur framtiden blir att man inte ens har en glimt av den, ett ljus i sin tunnel. Det tar på krafterna att försöka, och misslyckas gång på gång. Det tar på krafterna att bara orka finnas. Men visst vill jag finnas och visst vill jag fortsätta försöka, för visst vill jag lyckas. Frågan är bara hur mycket ork har jag kvar i själen min och vad gör jag när batterierna är slut?

Är det lönt att försöka?

Är det konstigt att folk ger upp? Jag kan bara se till mig själv och min situation. Jag är ju sjukskriven, jag vill inget hellre än att komma ut och göra nått, känna mig värdefull igen. Tjäna egna pengar och inte känna mig som en parasit som lever på någon annan. Få känna mig som en vuxen människa och kunna vara självständig. Men vad får man för hjälp för att komma dit. För man har inte så mycket ork att driva maskineriet när man varit hemma och sjukskriven. Man har svårt med det sociala, man har svårt att hitta lösningar. Jag har försökt sträcka ut min hand men gång på gång har man trott att någon fattat tag i den. Kanske har någon gjort det men nästan lika snabbt har man släppt den igen. Jag vill hitta ett jobb som jag kan funka med med min rygg, min fibro och min dyslexi men det verkar inte vara det lättaste. Jag vet att utbildningarna jag har ställer till det då jag har mer fysiska utbildningar i bagaget. Jag vet inte vart jag ska leta, och jag har väl blivit lite rädd på vägen. Många utnyttjar en och vill bara ha praktikanter för att de inte kostar något men gör arbetet ändå. Jag känner också att jag egentligen inte vill praktisera för man får knappt nått för det. 2000 kronor i månaden får jag och då måste jag dra bort kostnaden för resor(man får inget resebidrag) på 400kr i månaden. Vad blir det kvar? Inte mycket, inte mycket som gör att man känner att så mycket arbete och engagemang man lägger ner är värt det för så lite pengar. Jag är visserligen glad för allt jag får men vad räcker den lilla slanten till i dagens samhälle där allt bara blir dyrare och dyrare? Jag vet att jag låter bitter men är det konstigt att man blir det?