När de simplaste sakerna

Man vet att man inte mår bra när till och med platta håret är en utmaning

Då ska jag...

Jag har gått hela dagen och tänkt att snart mår jag bättre och då ska jag...men det blir inte bättre. Inte nog med att det inte blir bättre, nu sitter(eller snarare ligger) jag här och inser att jag inte har fått nått av det jag hade behövt få gjort gjort. Men jag är för trött och för fylld av smärta att bry mig. Det får lösa sig i morgon eller rent av en annan dag. 

Mina barn min lycka

Mina barn har hjälpt mig genom mycket. Att få ge kärlek till dem och att få kärlek tillbaka är en värdefull gåva. Ibland händer det att jag glömmer det för ett ögonblick. Men jag påminns lika snabbt, av en kram, ett ord, eller ett leende. När jag mår som dåligast kan de ge mig den kraft jag behöver för att orka kämpa vidare :). Jag är tacksam över att få vara deras mamma. 

En bättre dag

Vaknar med ett leende,

värken är minimal. 

Det går en stund

smärtan smyger på, vilken skandal!

Trodde idag skulle bli

en bra dag. 

Istället blev det bara

en bättre dag. 

Bättre än dagarna innan

och då ska man väl vara glad?

Nej, istället blir man bitter

och vill bara stanna hemma och ligga i ett varmt bad. 

Men det går inte när man studerar. 

Det är bara att bita ihop,

ge sig iväg och bara hoppas

att ingen hör min kropps smärtande rop. 

Lyssnar istället för att bara höra

Tänk att man kan bli så glad över något så tämligen simpelt. Att man kan fyllas av lycka och inspiration bara av att någon lyssnar och då menar jag lyssnar och inte bara hör. Att någon lyssnar och intresserar sig och verkar engagerad i vad man har att säga. Plötsligt får man inspirationen att flöda och man känner för att göra både det ena och det andra. Man känner sig synlig igen och inte osynlig som förut. 

Passar inte in

Va svårt det är när man känner att att man inte passar in, och vad man än säger så blir det fel. Jag har aldrig något bra att säga känns det som. Och jag kan inte vinkla mina förklaringar så att man kan förstå eller se saker ur mitt perspektiv. Är det konstigt att man känner frustration eller känner sig osynlig?

Synlig igen

Jag vet inte om ni sett mumintrollen på tv någon gång? Det gick en gång ett avsnitt där det handlade om en liten flicka som var osynlig. När mumintrollen gav henne uppmärksamhet, omtanke och visade henne medmänsklighet började hon steg för steg bli synlig igen.

Jag känner mig lite som flickan i mumintrollen, för det ända jag behövde för att känna mig synlig igen var att få uppmärksamhet, omtanke och bli visad lite medmänsklighet.

Samma diskussioner

Varför har man samma diskussioner med samma resultat. Bättre att låta bli diskussionerna och inse att personen på andra sidan aldrig kommer förstå. Man blir liksom bara arg, irriterad och besviken. Fast egentligen önskar jag att vi kunde ha diskussionen och att personen på andra sidan faktiskt förstod och kunde göra så som man innerst inne ville hela tiden. Allt handlar om omtanke, vilja och positivitet. Varför all denna negativitet jämt?

Då klarar jag allt

Om jag klarar av att vara mamma, då klarar jag allt!