Jag längtar efter...

Vissa dagar känner jag mig fruktansvärt ensam, inte för att det är tomt på folk i min omgivning. Ensamt inombords. Ensamt för att ingen förstår hur jag känner. Ensamt för att ingen vet vilken kamp jag har med mig själv och min kropp varje dag. Jag längtar efter små saker. Att ligga tätt intill eller sitta och lyssna på min hjärtevän som läser högt bara för mig. Jag längtar efter att sitta och spela spel mig min hjärtevän och kunna skratta tillsammans med honom när han slår mig eller jag honom i Fia med knuff. Jag längtar efter att min hjärtevän vill vara mig nära krypa tätt in till och ta skydd hos mig, så jag kan hålla om honom och ge honom styrka. Jag längtar efter att min hjärtevän ska vakna upp en morgon och vilja vara mig sällskap och bara ligga och småprata om allt och inget, eller säga en kväll att vi struntar i tvn och går och lägger oss och myser och småpratar i stället. Jag längtar efter att min hjärtevän ska, istället för att ge mig en tom och besvärad blick när jag säger att jag är trött och är öm, ta tag i mig och knåda min ömma kropp eller bara ge mig en styrkekram.  Jag längtar efter att min hjärtevän när han varit och handlat kommer hem till mig och har köpt något( inte nödvändigtvis en present) som han vet jag tycker om, något frukost tillbehör eller ett schampoo han vet jag gillar doften av eller ett garn han tycker att jag  ska virka något fint av eller ett klädesplagg han tycker att jag skulle vara fin i. Jag längtar efter att min hjärtevän säger något om allt jag skapar, inte növändigtvis en komplimang utan vad som helst bara jag vet att han ser det jag skapar.  Jag längtar efter att när min hjärtevän drar handen över mitt hår eller min hud ska jag känna att han tycker om det lika mycket som jag och inte gör det för att han tror han måste eller för att göra mig glad. Jag längtar efter att min hjärtevän ska sakna mig lika mycket som jag saknar honom när vi inte är tillsammans. Jag längtar efter att min hjärtevän finns där och backar upp mig när jag går igenom nått svårt istället för att bara sitta i sitt hörn av soffan och lodsas som ingenting utan att allt är bra. Jag önskar att min hjärtevän en gång kunde fråga, finns det nått jag kan göra för dig. Jag längtar efter att inte behöva må dåligt eller ha dåligt samvete när jag vill vara nära min hjärtevän, känna hans närhet, hans lukt, hans hud eller höra hans ord, eller hans skratt, eller känna hans kärlek. Jag vet inte varför jag känner mig så ensam eller saknar så många små saker när han finns där bredvid mig men i bland känns det inte som det är han där bredvid mig utan bara ett tomt skal som ser ut som honom. 

Syns inte finns inte

Jaha då var man osynlig igen. Eller ja rättare sagt den trasiga delen av mig. För enligt vissa läkare så finns det inget fel på en om det inte syns. Det som syns finns inte så då finns inte luft, kärlek och diverse andra saker man inte kan se heller?