Jag skulle nästan vilja säga att jag hatar min kropp

Jag använder nästan aldrig ordet hatar för jag tycker det är ett så starkt ord. Men det är nästan så jag vill använda det nu, för ja vill nästan säga att jag hatar min kropp. Men samtidigt betyder det att jag hatar mig själv eftersom den är en del av mig och jag hatar ju inte mig själv. Men det är jobbigt när kroppen inte följer det som huvudet och själen vill göra och klara av. 

Jag vill ta mig in i vuxenvärlden men hur?

Vissa dagar känner jag mig inte vuxen. Då menar jag arbetslivet och den vuxna känsla det ger. Större delen av mitt vuxna liv har jag studerat men jag har fortfarande blivit något. Jag funderar på hur jag ska komma in i den vuxna världen, hur ska jag kunna få ett jobb? Hur ska jag kunna visa hur mycket potential, angagemang, noggrannhet och lojalitet jag har och kan ge? Jag känner mig som ett barn som lagt mig för natten och jag ligger och lyssnar på alla vuxna som skrattar och pratar om saker jag inte känner till. Jag känner avundsjuka och rädsla. Jag vill inget hellre än att vara med i den vuxna gemenskapen som arbete verkar ge. Men jag är rädd att jag aldrig kommer göra det. Jag är snart 35 år och jag har inte haft ett jobb sen jag var 21 år. Jag vill bara vuxen fullt och helt.