måndag 19 december 2011


Inte som jag en gång var

En brinnande orm ringlar sig sakta upp längs ryggraden. 
Den lägger sig och vilar mellan skulderbladen. 
Jag tror den tänker ha sin vinterboning i min kropp.
Men att jag har fel och att den ringlar bort, det är mitt hopp.
Har jag otur dock, stannar den hela året och kanske fler därtill.
Tänk om saker i livet var lätta och allt blev som man vill.
Kanske blir man inte lyckligare av det.
Kanske är det spänningen med livet att man inte vet.
Det ända jag vet är att jag inte svaren har, 
och att jag inte längre är den jag en gång var.

fredag 4 november 2011

Man måste ner för att kunna komma upp


Sitter här och lyssnar på fy fan, sparvöga o lite andra sånna låtar. Låter det vara en sån dag. En deppig dag. En dag där jag har dåligt samvete för allt. Vaknade i morse hade ont i ryggen(inget nytt),  gjorde i ordning dem för att gå till fritids och dagis. När det hade gått stod jag i hallen med smärta i bröstet och ont i ryggen så att varje andetag smärtade. Jag gick in i vardagsrummet och ställde mig mitt i vardagsrummet. Vad skulle jag göra? Jag mådde illa av smärta och min kropp skrek efter min säng, jag sneglade mot min säng och fick bara ont i magen. Jag tittade mor soffan sen tittade jag i hörnen och såg dam ligga där. Då slog det dåliga samvetet och skuldkänslorna över mig. Jag vill ju städa, sen tänkte jag på barnen jag ville ha dem hemma. Jag vill så mycket men ibland går det inte, en tår rullade. Sakta började jag ta av mig byxorna men tvekade när jag tänkte på min man och hanns besvikna min när han kommer hem och ser att hemmet är lika skitigt som när han lämnade det i morse. Vad är jag för fru? Vad är jag för mamma? Jag tänker på en sak Min man sa här om dagen, han frågade om det inte fanns florist tjänster jag kunde söka? Det finns det säkert sa jag men det är mycket bärande av tunga saker och städning och det klarar inte min kropp av. Jaha jajja sa han som svar med lite besvikelse i rösten. Jag är så trött på att göra alla besvikna...Detta har fastnat i mitt minne. Min man menade inget illa det vet jag men det får mig att  ifrågasätta mig själv, varför kan jag inte, varför måste jag vara sån här varför varför varför. Jag orkar inte vara glad i dag men alla förväntar sig att jag alltid ska vara det.

Efter att stått där med byxorna i handen en stund och tvekat sa jag bara till mig själv, skitsamma och så gick jag och la mig, satte klockkan på en timme framåt för jag ville inte sova bort halva dagen. Hade jag varit lat och skitit i allt hade jag inte satt klockan. Jag vill ju inte behöva sova, men i de lägena när ryggen känns som den gjorde i dag, går jag inte och lägger mig och sover så spyr jag. Det är fakta! Jag vaknade efter en timme när klockan i mobilen ringde. Jag ställde om till en timme till. Jag drömde massa konstigt om att jag var med en psykolog i Vallentuna åkte runt där och upp till ridskolan. Där bröt jag i hop och psykologen började prata om att jag aldrig hade fått sörja förlusten av Vallentuna. Som man kan drömma i bland.

Nästa gång klockan ringde ställde jag inte om den, men jag låg kvar en halvtimme innan jag klarade av att gå upp.  Smsade min mamma och frågade om hon kunde ringa mig, kände att jag behövde höra hennes röst. Hon ringde på den andra telefonen så jag fick vackla upp o in i vardagsrummet. Jag mådde så illa att jag trodde jag skulle kräka innan jag tog mig till soffan men jag klarade det och även denna dagen kom jag igång men mörkret ligger kvar men det får som sagt vara en sån där dag. En sån där dag jag tycker allt är jobbigt. Det är jobbigt med alla som pratar om sina jobb, det är jobbigt att inte veta vad jag ska göra med min situation, det är att vilja ha ett jobb och en inkomst så mycket att det gör ont. Det är jobbigt att alltid oroa sig det är jobbigt att känna att min situation gör så att min man har det svårt, det är jobbigt att göra illa dem man tycker om mest, det är jobbigt att vara beroende av så många andra när man vill själv, det är jobbigt att jag inte kan ge mer. Det är jobbigt att tänka på julen och alla julklappar jag inte kan köpa, mycket är jobbigt kan man väl lugnt säga. Men jag är samtidigt glad för dem so har jobb osv och jag är tacksam för alla hjälp och allt stöd jag får av andra. Men det trollar dock inte bort dagar som denna.


Så jag låter det helt enkelt vara en sån dag. Man måste ner för att kunna komma upp.



tisdag 18 oktober 2011

Min dröm

 

Min dröm

 

Min dröm är ett hus och ett hem.
Det ska vara lagom stort och lagom litet.
Jag vill ha en gräsmatta där barnen kan springa omkring,
leka, hoppa och slå kullerbyttor.

Min dröm är ett hus och ett hem.
Det ska inte vara i toppskick men inte heller i bottenskick.
Jag vill ha ett hus som jag kan pula med,
fix, måla och pynta.

Min dröm är ett hus och ett hem.
Det ska fyllas av glädje och av skratt, av skrik och av gråt.
Men även tystnad ska få plats,
lugn, ro och stillsamhet.

Min dröm är ett hus och ett hem.
Det ska vara en plats där min familj kan trivas och växa tillsammans.
Där barnen kan gå från liten till stor,
kläckas, flyga och lämna boet.

Min dröm är ett hus och hem.
Det är där min man och jag kan stanna kvar.
Vi ska hålla ihop i vått och torrt, dela glädje och sorg,
leva, åldras och dö.

lördag 24 september 2011

Bra definition

Brukar läsa runt på lite trådar på nätet, där man kan hitta andra som också har smärtproblematik. En tjej hade hittat en bra dikt som förklarar mycket om fibromyalgi, den är faktiskt tänkvärd att läsa tycker jag.

Hej! Hittar du någon som jag Mitt namn är Fibromyalgi. Jag är en Osynlig Kronisk sjukdom och jag är  nu din följeslagare för resten av livet. Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig, men DIN kropp kan känna mig. Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill. Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är på bra humör, orsaka dig värk överallt. Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans och hade kul. Jag tog Energin från dig och gav dig Utmattning istället. Försök att ha kul nu! Jag tog även God Sömn från dig och gav dig Fibro-Dimma i utbyte. Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa eller svettas medan alla andra känner behag. Javisst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också. Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag, så kan jag ta det ifrån dig med. Du bad inte om mig, jag valde dig av  olika anledningar, t ex det där viruset du aldrig blev fri från, eller den där bilolyckan eller kanske var det de där åren av förödmjukelse och trauman? Hur som helst, jag är här för att stanna. Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig. Jag skrattar så jag kiknar. Försök du bara. Du kommer att vara tvungen att gå till många, många läkare innan du n hjälpa dig på ett effektivt sätt. Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter, energipiller, tillsagd att du lider av ångest  eller depression, rekommenderad att prova TNS, bli masserad, tillsagd att om du sover och  motionerar regelbundet kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att rycka upp dig, och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om hur utmattandet livet är varje dag. Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater  kommer alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må och om vilken utmattande sjukdom jag är. En del av dom kommer att säga saker som- "Äh, du har bara en dålig dag!" eller "Ja jag kom ihåg att du inte kan göra saker du kunde för 20 ÅR sedan." utan att höra att du faktiskt sa 20 DAGAR sedan, en del kommer att börja prata bakom din rygg, medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina försök att få dem att förstå. Speciellt när du är mitt inne i en diskussion med en "normal" människa och har glömt vad det var du skulle säga härnäst. Avslutningsvis, ( jag hoppades kunna hålla denna del hemlig, men jag antar att du redan listat ut det). Den enda plats du kan få någon support eller förståelse från, angående mig, är ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYLAGI. Högaktningsfullt Din Osynliga Kroniska Sjukdom

 

tisdag 23 augusti 2011

Frustrerad!!!!

Blir så frustrerad! Jag går ju på rehabiliteringsenheten på arbetsförmedlingen och väntar på att komma ut och få arbetsträna, eftersom jag studerade innan jag blev sjukskriven och inte har nått arbete att gå tillbaka till. Jag avslutade min arbetsbedömning i mars och min handläggare sa att de skulle hitta en plats till mig och jag väntade och väntade, hände inget ringde och skrev, nej de hade inte hittat nått och hon hade hhaft mycket att gör osv. Jag fick gärna också söka sa hon då, så det började jag göra. Nu har jag letat o letat men ingen vill ha en trasig prakikant. Men så fick jag några som faktiskt lät lite intresserade i alla fall fast de hade två praktikanter till hösten. Jag visste att min hadläggare hade gått på semester den 25 juli men jag tänkte eftersom hon inte sa när hon skulle vara tillbaka så ska hon väl inte va ledig så länge tänkte jag. Skrev ett mail till henne om att jag kanske hade fått napp, fick då ett sånt automatiskt svar som man får när de är på semester. Där stod det nått i stil med att jag är på semester och återkommer den 1/9, den första september alltså! Suck! Här kämpar man och kämpar och vill inget hellre än att komma ut i arbetslivet, få inkomst och ett normalt liv där man inte behöver ha fullt så ont i magen för pengar och om de ska räcka osv. Vad ska man göra? Jag börjar känna mig ordentligt uppgiven! För att inte tala om livslusten :(

måndag 15 augusti 2011

Jobbiga nätter

Nätter! Jag avskyr nätter, när det är dags att sova. Jag har så svårt att sova. Jag bara ligger och analyserar vår situation och hur jag kan tänkas lösa den. Jag känner mig som en dörrstopp. Jag känner det som mitt fel att vi står och stampar på samma ställe, även om jag vet att jag inte kan rå för att situationen är som den är. Hoppas bara att denna onda cirkel bryts snart för jag gör allt för att få saker att bli bättre så vi alla kan trivas lite bättre och kanske bli lite gladare med.

måndag 4 juli 2011

Hopplöst!!!!


Det känns så hopplöst i bland. Hopplöst att drömma. Min högsta önskan är att bli kläddesigner, författare eller illustratör. Verkar omöjligt att bli det när man hunnit bli så gammal som jag. I alla fall bli kläddesigner eller illustratör. Alla utbildningar ska man ha förkunskaper(ha gått gymnasieutbildning med inriktning bild eller sömnad) man kan ju inte vrida tillbaka klockan och fixa det liksom. Eller så vill jag skriva som sagt. Jag skriver ju och ritar på material till barnböcker men de tycks aldrig bli färdiga. Hur mycket tid man än har tycks den inte räcka till och när man väl har tid så har man inte inspiration, och har man både tid och inspiration så har man så klart ont och kan inte sitta och koncentrera sig, suck! Jag vill bli vuxen och ha ett jobb! Ett jobb där jag kan få vara den jag är och där jag kan få va lite trasig och ändå klara av det jag ska göra. Hopplöst!

tisdag 28 juni 2011

Bortglömd?

Va glad man blir när folk liksom glömmer bort en, eller vad som nu har hänt. Har försökt få tag på min handläggare på arbetsförmedlingen nu här i flera veckor. Jag har mailat, ringt, lämnat röstmeddelande ja allt man kan göra. Jag var på möte med henne i början av maj och vi bestämde där att vi skulle försöka hitta en praktikplats så att jag kan börja arbetsträna. Efter två veckor hade jag ite hört något och mailade då, fick svar. Hon hade svårt att hitta någon plats och hon inväntade ett antal svar från några företag. Så vi skulle höras men det var som sagt ett bra tag sen.

Jag känner mig såååå bortglömd och förstår inte människor att man går och oroar sig för framtid, inkomst osv när man går hemma sjukskriven utan ersättning. Det är inte det roligaste att inte var hel och frisk. det är en hel vetenskap om jag ska vara ärlig och då har inte jag det så farligt som många andra.

Jag vill ju inte sitta här!!!! Vilket många tycks tro att jag vill och att jag framförallt att trivs med det. Känner mig som en dörrstopp som stoppar upp livet för familjen, man får bara upp dörren en bit på glänt. Nått måste hända. Ringde till arbetsförmedlingens allmänna linje de skulle lägga in en notis till min handläggare, får se om det gör nån skillnad. Händer inget måste jag gå ner till arbetsförmedlingen men man har väl inget bättre för sig i alla fall, suck!

torsdag 23 juni 2011

Orättvist i bland

Ibland känns saker så orättvist. Tex att man måste styras av pengar och situation inte av vad man känner för att göra. Som nu, jag är inne i en sån "längta efter att skaffa ett till barn period". Så jobbigt och jag känner så starkt denna gången. Jag vet att jag ska vara glad för dem barn jag har och tro mig det är jag men hade jag haft jobb, pengar och en bättre situation så hade jag inte tvekat en minut. Jag vet att även min man hade velat skaffa en liten om situationen varit annorlunda och det stör mig. Att vi båda vill men vi kan inte. Man vill ju kunna ge dem barnen man har och bebisen ett bra liv och inte välkomna barnet in i en pressad situation där ekonomi och sjukdom styr vardagen. Det skulle inte heller vara rättvist. Önskar så att jag var frisk, hade ett jobb och kunde skaffa barn nu när jag verkligen verkligen vill! Och har velat länge!

måndag 20 juni 2011

Början på något


Det var svårt för mig att finna ett namn på denna bloggen. Mina andra bloggar handlar om något, bilder, virkning, dyslexi osv men nu ville jag skriva om mig själv. Ett känsligt ämne men det kan nog vara bra att inte bära på allt inom sig?

Varför jag valde namnet är en bra fråga. Kanske kan namnet syfta på att jag har en sjukdom och en skada som inte syns. Eller kanske beror namnet på att jag under min uppväxt i skåne ofta har känt det som att jag inte syns. Eller kanske namnet speglas av min jobbiga situation just nu där jag ibland kan känna det som att jag inte syns. Mycket handlar nog om att jag inte låter mig bli sedd. Eller så är det kanske som i mumintrollen, att det är tänkt att jag ska bli mer och mer synlig, allt eftersom saker förändras? Men i alla fall, så är det frustrerande när man kan stå framför människor men de ser en ändå inte.