Va glad man blir när folk liksom glömmer bort en, eller vad som nu har hänt. Har försökt få tag på min handläggare på arbetsförmedlingen nu här i flera veckor. Jag har mailat, ringt, lämnat röstmeddelande ja allt man kan göra. Jag var på möte med henne i början av maj och vi bestämde där att vi skulle försöka hitta en praktikplats så att jag kan börja arbetsträna. Efter två veckor hade jag ite hört något och mailade då, fick svar. Hon hade svårt att hitta någon plats och hon inväntade ett antal svar från några företag. Så vi skulle höras men det var som sagt ett bra tag sen.
Jag känner mig såååå bortglömd och förstår inte människor att man går och oroar sig för framtid, inkomst osv när man går hemma sjukskriven utan ersättning. Det är inte det roligaste att inte var hel och frisk. det är en hel vetenskap om jag ska vara ärlig och då har inte jag det så farligt som många andra.
Jag vill ju inte sitta här!!!! Vilket många tycks tro att jag vill och att jag framförallt att trivs med det. Känner mig som en dörrstopp som stoppar upp livet för familjen, man får bara upp dörren en bit på glänt. Nått måste hända. Ringde till arbetsförmedlingens allmänna linje de skulle lägga in en notis till min handläggare, får se om det gör nån skillnad. Händer inget måste jag gå ner till arbetsförmedlingen men man har väl inget bättre för sig i alla fall, suck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar