Bortglömd?

Va glad man blir när folk liksom glömmer bort en, eller vad som nu har hänt. Har försökt få tag på min handläggare på arbetsförmedlingen nu här i flera veckor. Jag har mailat, ringt, lämnat röstmeddelande ja allt man kan göra. Jag var på möte med henne i början av maj och vi bestämde där att vi skulle försöka hitta en praktikplats så att jag kan börja arbetsträna. Efter två veckor hade jag ite hört något och mailade då, fick svar. Hon hade svårt att hitta någon plats och hon inväntade ett antal svar från några företag. Så vi skulle höras men det var som sagt ett bra tag sen.

Jag känner mig såååå bortglömd och förstår inte människor att man går och oroar sig för framtid, inkomst osv när man går hemma sjukskriven utan ersättning. Det är inte det roligaste att inte var hel och frisk. det är en hel vetenskap om jag ska vara ärlig och då har inte jag det så farligt som många andra.

Jag vill ju inte sitta här!!!! Vilket många tycks tro att jag vill och att jag framförallt att trivs med det. Känner mig som en dörrstopp som stoppar upp livet för familjen, man får bara upp dörren en bit på glänt. Nått måste hända. Ringde till arbetsförmedlingens allmänna linje de skulle lägga in en notis till min handläggare, får se om det gör nån skillnad. Händer inget måste jag gå ner till arbetsförmedlingen men man har väl inget bättre för sig i alla fall, suck!

Orättvist i bland

Ibland känns saker så orättvist. Tex att man måste styras av pengar och situation inte av vad man känner för att göra. Som nu, jag är inne i en sån "längta efter att skaffa ett till barn period". Så jobbigt och jag känner så starkt denna gången. Jag vet att jag ska vara glad för dem barn jag har och tro mig det är jag men hade jag haft jobb, pengar och en bättre situation så hade jag inte tvekat en minut. Jag vet att även min man hade velat skaffa en liten om situationen varit annorlunda och det stör mig. Att vi båda vill men vi kan inte. Man vill ju kunna ge dem barnen man har och bebisen ett bra liv och inte välkomna barnet in i en pressad situation där ekonomi och sjukdom styr vardagen. Det skulle inte heller vara rättvist. Önskar så att jag var frisk, hade ett jobb och kunde skaffa barn nu när jag verkligen verkligen vill! Och har velat länge!

Början på något

Det var svårt för mig att finna ett namn på denna bloggen. Mina andra bloggar handlar om något, bilder, virkning, dyslexi osv men nu ville jag skriva om mig själv. Ett känsligt ämne men det kan nog vara bra att inte bära på allt inom sig?

Varför jag valde namnet är en bra fråga. Kanske kan namnet syfta på att jag har en sjukdom och en skada som inte syns. Eller kanske beror namnet på att jag under min uppväxt i skåne ofta har känt det som att jag inte syns. Eller kanske namnet speglas av min jobbiga situation just nu där jag ibland kan känna det som att jag inte syns. Mycket handlar nog om att jag inte låter mig bli sedd. Eller så är det kanske som i mumintrollen, att det är tänkt att jag ska bli mer och mer synlig, allt eftersom saker förändras? Men i alla fall, så är det frustrerande när man kan stå framför människor men de ser en ändå inte.