Jag äger inte min kropp, den äger mig

Jag blir så frustrerad, ligger här i soffan på en lördag morgon för att kroppen än en gång inte vill det jag vill. Jag började fixa och dona i dotterns rum( vi håller på att möbler om) men efter bara en liten stund hade smärtan tagit över och jag var tvungen att  avbryta det jag höll på med. Jag tänkte okey men då sätter jag mig och ritar lite. Jag började rita men efte bara en liten stund började det spänna över ögat och dunka i huvudet. Jag visste då att jag var tvungen än en gång att böja min vilja för min kropp. Jag blir så trött ibland på att leva så här. 

Livet rullar på

Det är evigheter sen jag skrev här men nu tänkte jag ta tag i det igen. För lika mycket som jag behöver ventilera och skriva så finns det kanske nån som som behöver läsa och känna att de inte är ensamma i den frustrerande situationen att leva med smärta varje dag. Sist jag skrev kämpade jag för att hitta jobb, en arbetsplats där de skulle tänkas vilja ha mig trotts mina problem. Till att börja med hittade jag eller jag kanske ska säga min arbetskonsulent Emma( från humanus) en arbetsträningsplats på en second hand butik här i Malmö. Jag skulle först hjälpa till med deras försäljning på internet men jag fick så mycket migrän av att sitta så mycket vid datorn att det inte gick tyvärr. Så vi började såna på vad jag då skulle kunna göra och då kom det ju fram att jag är utbildat visual merchandiser. Så jag fick pröva att fixa lite med skyltdockorna och det visade sig att jag faktiskt var bra på det trotts att det var många år sen utbildningen. Och jag har inte kunnat hållt på med det på grund av min rygg och min fibromyalgi. Men jag fick hjälp med de tunga lyften och vi fick det att fungera. Efte ett års praktik fick jag anställning, en utvecklings anställning och det är jag jätte tacksam för, för jag hade börjat tro att ingen ville ha någon så trasig som jsg. Jag har till och med fått lite nytt självförtroende på köpet. Trotts att jag är lycklig över att ha fått ett jobb så är det knte bara guld och gröna skogar men det får jag berätta om en annan dag. 

Ingen hjärtattack

Det känns som om jag håller på att få en hjärtattack, men det är inte så. Mitt hjärta gör ont för att det är fyllt av skuld och skam. Skam över att stå här igen på tuta a. Hur bryter man ett kretslopp som mitt. Tårarna rinner och jag försöker drömma mig bort till en värld där jag är värd något, där jag har ett jobb och ett liv utanför min familj. Där jag är något mer än bara mamma och en otillräcklig fru. Detta gör jag för att jag ska slipp känslan av att inte vilja vara här alls. Känslan att det vore bättre om jag inte fanns här, för innerst inne vill jag ju vara här. Jag är bara så himla bitter och mentalt uttömd. Jag begär inte mycket allt jag längtar efter är att få ha ett liv utan tårar för att pengarna inte räcker till, ett liv där jag inte är en bromskloss utan istället är gaspedalen. Ett liv som jag är stolt över, för just nu är jag så långt ifrån det( om man bortser från vissa delar)som man kan komma. 

För mycket

Känns som jag ska gå sönder på insidan. Jag vill så mycket men ibland räcker det inte bara att ha viljan. Jag har gått här o tänkt hela helgen. Jag har ont i magen hela tiden för att jag är så stressad över att jag inte hinner med. Jag har svårt att orka koncentrera mig på flera saker samtidigt. Det är svårt att plugga, fixa med familjen och sen ha ont hela tiden uppe på det. Jag tror ingen i min omgivning förstår vilken stress det är för mig med studierna. Det är nog så stressigt för någon som är normal men för någon som både har fibromyalgi, ledgångsreumatism, en förlossningsskada, ångest/panikångest och sen dyslexi uppe på det är det rena kaoset. Vissa dagar är det sån kortslutning och jag har sån panik inombords att jag inte ens klarar av att sätta mig och börja plugga. Då får jag dåligt samvete och skäms men jag kan fortfarande inte förmå mig att göra det. Jag är inte lat utan det känns som om jag  sitter insnöad i en stuga i skogen och kan inte ta mig ut. Jag försöker pressa upp dörren men det går inte. Ibland lyckas jag få upp en lite glipa men det är nätt och jämt att det går att kika ut än mindre ta sig ut. Nu står jag vid ett vägskäl, ska jag fortsätta på min väg eller ska jag ta en annan väg? Kanske leder den mig bort från allt? 

Frågor jag funderar över

Det kom två kvinnor och knackade på min dörr i dag. De sa att de bara ville lämna en broschyr med några viktiga frågor som man kanske undrade över och ville ha svar på. Jag tog emot broschyren, tackade vänligt och stängde dörren. När de gått tittade jag i broschyren frågorna som fanns med där var: vad är meningen med livet? Varför tillåter Gud orättvisor? Vad händer när man dör? Det är frågor som jag definitivt inte undrar över just nu. De ända frågorna som rör sig i mitt huvud är vad ska jag bli när jag blir stor och hur får jag ett jobb, så jag kan få bli stor nån gång. 

Jag skulle nästan vilja säga att jag hatar min kropp

Jag använder nästan aldrig ordet hatar för jag tycker det är ett så starkt ord. Men det är nästan så jag vill använda det nu, för ja vill nästan säga att jag hatar min kropp. Men samtidigt betyder det att jag hatar mig själv eftersom den är en del av mig och jag hatar ju inte mig själv. Men det är jobbigt när kroppen inte följer det som huvudet och själen vill göra och klara av. 

Jag vill ta mig in i vuxenvärlden men hur?

Vissa dagar känner jag mig inte vuxen. Då menar jag arbetslivet och den vuxna känsla det ger. Större delen av mitt vuxna liv har jag studerat men jag har fortfarande blivit något. Jag funderar på hur jag ska komma in i den vuxna världen, hur ska jag kunna få ett jobb? Hur ska jag kunna visa hur mycket potential, angagemang, noggrannhet och lojalitet jag har och kan ge? Jag känner mig som ett barn som lagt mig för natten och jag ligger och lyssnar på alla vuxna som skrattar och pratar om saker jag inte känner till. Jag känner avundsjuka och rädsla. Jag vill inget hellre än att vara med i den vuxna gemenskapen som arbete verkar ge. Men jag är rädd att jag aldrig kommer göra det. Jag är snart 35 år och jag har inte haft ett jobb sen jag var 21 år. Jag vill bara vuxen fullt och helt.