Kan lite hopp ha tänds?

Jag var på ett ställe här om dagen där de hjälper folk att komma vidare i livet eller hur jag ska uttrycka mig. De hjälper folk med kurser, praktik, coaching osv. O jag måste säga de att de var väldigt tillmötesgående. De ingjöt förtroende och det kändes som om de ville hjälpa en. Så nu ska jag först på karriärcoaching sen får vi se vad nästa steg blir.

Frustrerad!!!!!!!

 Jag sitter fast! Men hur tar jag mig loss?????? Jag mailar och kollar och fixar var eviga dag men till vilken nytta? Inget händer, jag står fortfarande på ruta ett! Är det lönt att vara motiverad och försöka ta sig ur en situation när man inte vet hur eller får hjälp med det? Systemet är dåligt tycker jag för att få hjälp när man ska försöka komma vidare i livet, hitta en utbildning, ett jobb eller vad tusan som helst. Jag vill ju förbättra vår situation inte förvärra den eller stå och trampa på samma ställe. Jag blir så tokig att jag snart sliter av mig håret, nä skämt och sido inte slita av mig håret kanske men frustrerad är jag. Och med all rätt tycker jag!

Nattinspiration

Jag kände mig levande, första gången på länge, i natt. Jag fick för mig att börja rita när klockan var på tok för mycket. Men jag tänkte, skit i det, jag känner inspiration. Så jag ritade tills kl var halv ett på natten. Men det kändes så skönt. Sen kunde jag knappt somna för jag hade så mycket idéer i huvudet när jag väl la mig i sängen. Jag vände och vred mig och fann ingen ro. Jag tänkte att o i morgon kommer jag vara helt slut. Jag önskade att jag skulle känna inspiration även under morgondagen, men så brukar det inte bli. Döm om min förvåning när jag, efter det att familjen begett sig i väg, kände inspiration. Så jag fortsatte att rita. Jag hoppas att denna nyfunna inspiration och glädje stannar kvar.

Hur tar man sig in i en sluten värld?

I min jakt på att hitta min väg har jag i alla fall kommit underfund med att jag vill hålla på med nått kreativt, konstnärligt eller pyssligt. Det har jag väl vetat länge. Men som alla vill jag ha ett jobb där man får en lön varje månad. Jag vill ha trygghet. Jag har försökt hitta utbildningar som har med det konstnärliga att göra men som ger ett riktigt jobb.

Först utbildade jag mig till florist, därefter försökte jag bli förskolelärare. Jag tänkte att mitt kreativa jag skulle kunna få uttryck där igenom, sen var det arbetsmarknaden som suktade. Den skrek efter förskolelärare, och jag ville ju ha ett jobb! Men så fallerade min hälsa och jag kunde inte fullfölja utbildningen, jag blev avrådd från att utbilda mig till förskolelärare. Jag blev osäker och jag bestämde mig för att läsa sidoämne en termin. Under tiden funderade jag, och jag kom underfund med att förskolelärare var nog inget för mig. Dels pga min hälsa men även för att det var inte jag. Jag kände mig så lättad när jag bestämt mig för att hoppa av.

Nu blev frågan, vad skulle jag göra istället och jag började åter igen leta med ljus o lykta efter min väg, min plats. Vad skulle jag bli när jag blev vuxen?

Jag hittade visual mershandiser, det kanske var ett mer kreativt jobb? Jag visste att jag inte skulle orka det fysiska i en riktig butik men man kunde även arbeta inom det digitala genom utbildningen. Men även detta skulle visa sig vara ett steg i fel riktning.

Så nu letar jag igen. Jag vet inte om jag ska söka någon utbildning. Det måste jag nästan. Men det är inte mycket peppande jag får. Eller mycket stöd att det är rätt sak att göra. Sen är frågan vad ska jag söka för utbildning? Men innan dess måste jag hitta en praktikplats för jag måste ju ha nått o göra tills nästa höst.

Men det är lättare sagt än gjort, de säger nej över allt och arbetsförmedlingen får jag inte mycket hjälp av. Jag har ju min hälsa emot mig, och sen är det svårt att hitta något inom konst och kultur. Det verkar som om den världen är så sluten att man inte kan komma in. Jag vill så gärna ha praktik inom någon, skapande, kreativt, uttrycksfullt, konstnärligt ja osv. Men hur hittar man det? Och hur får man världen att öppna sig?

Vilken väg är min väg?????

Ja det där med vilken väg man ska gå var inte det lättaste ska jag säga. Jag har tittat på olika inriktningar. Allt från socionom till interaktionsdesign. Men vad passar mig egentligen. Jag försökte titta på vem jag är för att kunna svara på den frågan. Jag kom underfund med att jag inte vet vem jag är längre. Jag vet vissa saker om mig själv som tex att jag är kreativ men det kommer man inte så långt på i sina tankar och planer om framtiden.

Jag har bestämt mig!

Vad är jag för en förebild? Nej, det här håller inte. Jag har bestämt mig jag måste göra nått med mitt liv. Jag vill bli nått. Jag vill kunna visa mina barn att titta vad som går att göra bara man arbetar hårt. Allt går bara man vill. Jag behöver bara hitta vilken väg jag ska gå, för någonstans ska jag, och nere ifrån kan man bara gå upp eller?

Orättvist

Jag sitter här med ont i magen, och huvudet fullt av tankar. Det är inget roligt när ens situation får dem man älskar mest att må dåligt. Jag ska vara ärlig, jag känner mig maktlös och förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra. Livet är bara orättvist i bland.

Bli vuxen

Jag känner mig som ett 32 årigt barn som fastnat på vägen mot att bli vuxen. Jag säger inte att det är så, det är bara så jag känner just nu. Tänk dig själv att hur du än försökerså får du inget jobb. Ett jobb som innebär självständighet, försörja mina barn osv. Visst vi får saker och fungera här hemma ändå, för min man jobbar och sliter. Men att sitta och se på en annan vuxenmänniska som har allt det jag vill ha är inte heller lätt. Jag har gjort allt rätt, pluggat och försökt men nej. Jag stöter bara på motgångar och hinder på väg mot mitt mål. Visst jag är ju vuxen i den bemärkelsen att jag vet vad ansvar är osv. Jag ser till att resten av livet/min verklighet fungerar. Jag är ju vuxen på många plan då jag är mamma och fru. Men jag menar vara vuxen i arbetslivet och den verkligheten som kretsar kring det. Jag kämpar vidare för att med hopp i hjärtat någon gång få reda på vad det är jag ska göra eller bli när jag blir stor.

En långfilm?

 När jag stod i duschen slogs mina tankar av att det känns som om jag är med i en långfilm. Att mitt liv är en långfilm. Det händer sak på sak på sak. I en film brukar man bygga upp en story och sen kommer den till sin topp och sen slutar allt lyckligt. Jag vill spola fram till mitt lyckliga slut, men så slog det mig...tänk om min story aldrig kommer till ett lyckligt slut. Tänk om min film slutar tragiskt? Nä fy! I mitt huvud är mitt liv en romantisk drama/komedi där allt är jobbigt men så kommer det till en vändning och det blir ett lyckligt slut. Jag antar att jag måste försöka tro, tro på att min story får sitt lyckliga slut.

Vad är inte fel med dig?

Det var en fråga jag fick. Ja du svarade jag, jag vet inte riktigt. Jag vet att jag är trött på att ha ont, gå konstigt, inte orka det jag vill. Jag känner mig lat, fast jag vet att jag inte är det. Jag känner  mig gnällig fast jag gör saker jag inte borde bara för att jag inte vill säga hur ont jag har eller vara en börda för andra. Jag har svårt att be om hjälp eller rent av säga stopp jag orkar inte mer. Senast i dag förundrades jag över hur mycket man faktiskt klarar fast man egentligen inte orkar.

Vill vara lycklig!!!

Jag gillar inte att alla är så lyckliga! Eller rättare sagt jag är trött på att inte vara det själv. Jag är trött på att ha negativitet runt mig, det är liksom lite svårt att vara positiv då. Jag trött på att känna mig värdelös och jag är trött på att andra tycker att jag är det med. Jag är stark men även starka människor behöver lite positivitet!

Finns romantiken?

Jag har alltid varit en romantiker. Jag har alltid trott att romantiken finns inom alla. Men jag börjar inse att så inte är fallet. Det finns förhållanden och det finns kärlek men det är inte detsamma som romantik. I början av ett förhållande finns en romantisk illusion, men den tynar med tiden bort. Kvar är bara verkligheten. En verklighet som man kanske hade hoppats skulle se annorlunda ut. En verklighet där han alltid vill vara med en, alltid har en i sina tankar och sitt hjärta, gör allt för en, ger en blickar i smyg när han inte tror man ser. Lägger sig och håller om en när han går och lägger sig och man redan har somnat men man känner att han finns där. Står på ens sida när man tycker nått är orätt eller man bara vill ha medhåll.  Han tar din hand och håller den hårt när man är ute eller borta, precis som om han är rädd att förlora en. Jag tvivlar på att den sortens romantik finns.

Hur länge orkar man

Bitterhet äter upp en inifrån Det tar på krafterna, precis som det tar på krafterna att man inte vet hur framtiden blir att man inte ens har en glimt av den, ett ljus i sin tunnel. Det tar på krafterna att försöka, och misslyckas gång på gång. Det tar på krafterna att bara orka finnas. Men visst vill jag finnas och visst vill jag fortsätta försöka, för visst vill jag lyckas. Frågan är bara hur mycket ork har jag kvar i själen min och vad gör jag när batterierna är slut?

Är det lönt att försöka?

Är det konstigt att folk ger upp? Jag kan bara se till mig själv och min situation. Jag är ju sjukskriven, jag vill inget hellre än att komma ut och göra nått, känna mig värdefull igen. Tjäna egna pengar och inte känna mig som en parasit som lever på någon annan. Få känna mig som en vuxen människa och kunna vara självständig. Men vad får man för hjälp för att komma dit. För man har inte så mycket ork att driva maskineriet när man varit hemma och sjukskriven. Man har svårt med det sociala, man har svårt att hitta lösningar. Jag har försökt sträcka ut min hand men gång på gång har man trott att någon fattat tag i den. Kanske har någon gjort det men nästan lika snabbt har man släppt den igen. Jag vill hitta ett jobb som jag kan funka med med min rygg, min fibro och min dyslexi men det verkar inte vara det lättaste. Jag vet att utbildningarna jag har ställer till det då jag har mer fysiska utbildningar i bagaget. Jag vet inte vart jag ska leta, och jag har väl blivit lite rädd på vägen. Många utnyttjar en och vill bara ha praktikanter för att de inte kostar något men gör arbetet ändå. Jag känner också att jag egentligen inte vill praktisera för man får knappt nått för det. 2000 kronor i månaden får jag och då måste jag dra bort kostnaden för resor(man får inget resebidrag) på 400kr i månaden. Vad blir det kvar? Inte mycket, inte mycket som gör att man känner att så mycket arbete och engagemang man lägger ner är värt det för så lite pengar. Jag är visserligen glad för allt jag får men vad räcker den lilla slanten till i dagens samhälle där allt bara blir dyrare och dyrare? Jag vet att jag låter bitter men är det konstigt att man blir det?