En trasig porslinsdocka

Jag yttrar ordet värk eller att jag har ont eller mår dåligt. Då känns det plötsligt som jag gjort nått fel och att jag blir straffad för det. Istället för att få en kram, en varm blick ett ömt ord om att det blir bättre, får jag en känsla av att jag ensam får ta hand om mitt. Jag får en tom blick som inte längre ser mig, och jag får inga ord bara tystnad. Tillsammans är vi starka heter det, men varför känner jag mig då undanföst och ensam? Jag känner mig som en trasig porslinsdocka som inte går att laga, som ingen vill leka med längre och som har blivit satt i ett hörn för att bli bortglömd. En docka för värdefull för att kasta bort men för ful och för trasig att ha på sin hylla.