Ingen hjärtattack

Det känns som om jag håller på att få en hjärtattack, men det är inte så. Mitt hjärta gör ont för att det är fyllt av skuld och skam. Skam över att stå här igen på tuta a. Hur bryter man ett kretslopp som mitt. Tårarna rinner och jag försöker drömma mig bort till en värld där jag är värd något, där jag har ett jobb och ett liv utanför min familj. Där jag är något mer än bara mamma och en otillräcklig fru. Detta gör jag för att jag ska slipp känslan av att inte vilja vara här alls. Känslan att det vore bättre om jag inte fanns här, för innerst inne vill jag ju vara här. Jag är bara så himla bitter och mentalt uttömd. Jag begär inte mycket allt jag längtar efter är att få ha ett liv utan tårar för att pengarna inte räcker till, ett liv där jag inte är en bromskloss utan istället är gaspedalen. Ett liv som jag är stolt över, för just nu är jag så långt ifrån det( om man bortser från vissa delar)som man kan komma. 

För mycket

Känns som jag ska gå sönder på insidan. Jag vill så mycket men ibland räcker det inte bara att ha viljan. Jag har gått här o tänkt hela helgen. Jag har ont i magen hela tiden för att jag är så stressad över att jag inte hinner med. Jag har svårt att orka koncentrera mig på flera saker samtidigt. Det är svårt att plugga, fixa med familjen och sen ha ont hela tiden uppe på det. Jag tror ingen i min omgivning förstår vilken stress det är för mig med studierna. Det är nog så stressigt för någon som är normal men för någon som både har fibromyalgi, ledgångsreumatism, en förlossningsskada, ångest/panikångest och sen dyslexi uppe på det är det rena kaoset. Vissa dagar är det sån kortslutning och jag har sån panik inombords att jag inte ens klarar av att sätta mig och börja plugga. Då får jag dåligt samvete och skäms men jag kan fortfarande inte förmå mig att göra det. Jag är inte lat utan det känns som om jag  sitter insnöad i en stuga i skogen och kan inte ta mig ut. Jag försöker pressa upp dörren men det går inte. Ibland lyckas jag få upp en lite glipa men det är nätt och jämt att det går att kika ut än mindre ta sig ut. Nu står jag vid ett vägskäl, ska jag fortsätta på min väg eller ska jag ta en annan väg? Kanske leder den mig bort från allt?